Förlossningsberättelse
Efter en väldigt lång och jobbig graviditet var jag väldigt frustrerad och ville att bebis skulle komma ut snarast möjligt. Jag hade tampats med illamående, låga järnnivåer, lågt blodtryck och svimningakänsla så jag inte kunde stå mer än några minuter. Jag drog även på mig vinterkräksjuka och fick ligga med dropp på sjukhus, det följdes av extrem foglossning och tillslut fick jag skaffa kryckor för att kunna ta mig fram. Vi hade även vattenläcka hemma så var utan badrum på övervåningen. Ja, man kan lugnt säga att bebis var efterlängtad på många sätt!
På slutet av graviditeten blev jag lyckligtvis lite bättre. På grund av förvärkar och tryck nedåt som kom ibland hade jag en märklig känsla av att hon skulle komma tidigare än beräknat, men känslan stämde inte! Tiden gick, men de var de längsta dagarna jag någonsin upplevt. Vi hade fått en inplanerad igångsättning i vecka 40+6 eftersom barnmorskan tyckte jag hade haft en så tuff graviditet. Vi lämnade då vår äldre dotter till mormor och morfar.
När vi åkte in till läkarbesöket så kände jag att jag ändå ville att det skulle sätta igång naturligt, jag mådde bättre nu än jag gjort tidigare och i samråd med läkaren bestämde vi att vänta. Nu handlade det bara om några dagar och det blev istället att jag gjorde en hinnsvepning. Jag var otroligt otålig och frustrerad så för att sysselsätta mig med något vettigt målade jag en stor tavla, lyssnade på peppande och avslappnande musik. Två dagar efter hinnsvepningen så började delar av slemproppen komma och fick känslan av att det kunde vara dags. Det kändes som att vattnet gick så jag ringde in, men visade sig vara falskt alarm, så konstig känsla.
Nästa natt, runt halv fyra, vaknade jag av värkar. Jag hade haft förvärkar i flera veckor, men denna gång kändes det annorlunda – smärtan strålade mer bak mot ryggen. När värkarna blev regelbundna började jag klocka dem. Till en början var det ganska långt mellan dem, men de fortsatte att komma och hoppet växte inom mig att det äntligen var igång. Mer av slemproppen kom ut och efter två timmars värkar väckte jag min sambo. Jag var säker på att det var igång.
Jag tog ett bad. Innan förra förlossningen läste jag ”Föda utan rädsla” som var till mycket hjälp. Den här gången hade jag lyssnat på den på ljudbok. Försökte andas lugnt med tung känsla i kroppen. Sambon försökte omtänksamt hjälpa mig med mörka ljud och trycka på min rygg, men jag ville helst vara själv så han gick ned och pysslade med frukosten. Jag ringde in när värkarna fortfarande var lite oregelbundna men hade ca 3 minuter emellan och de sa att jag skulle köra på hemma lite mer.
Timmarna gick och jag tog värkarna på pilatesbollen. Varje gång jag gick på toaletten blev värkarna märkbart starkare. Trots att värkarna fortfarande var rätt oregelbundna kände jag att vi inte skulle vänta för länge. Barnmorskan hade sagt för att jag inte skulle åka in för sent, eftersom jag förra gången hade en extremt snabb krystfas. Så vi ringde in igen, och denna gång var vi välkomna. Till vår lättnad hade BB Stockholm plats, trots superhögt tryck på förlossningsavdelningarna under sommaren. Jag känner en sådan tacksamhet för personalen på förlossningsavdelningarna, vilket otroligt jobb de gör!
Väl framme blev vi varmt mottagna och visades in i ett trevligt rum. Två barnmorskor kom och hälsade, ställde frågor och gjorde oss hemmastadda. Under bilresan hade värkarna avstannat något, kanske på grund av min bilrädsla eller allmän nervositet. Kroppen vill ju inte föda under stress, men barnmorskorna försäkrade mig om att det är vanligt att det händer. De gjorde en kontroll på mig och verkade osäkra på om jag skulle få stanna – men när det visade sig att jag var 5 cm öppen och hade en buktande fosterhinna, blev de förvånade och lät oss stanna.
Jag hade skrivit ett kort förlossningsbrev med mina önskemål om bland annat tydlig kommunikation och önskemål kring bedövning. För att få igång värkarna igen gick jag runt i rummet och hoppade på pilatesbollen. Vi hämtade lunch i köket där det fanns färdigrätter att välja på, men när en värk slog till därinne, skyndade jag mig tillbaka till rummet. De två barnmorskorna avslutade sitt pass vid 13.30, och vi fick träffa ett nytt team som också var väldigt trevliga.
Värkarna tilltog i styrka, och jag bad om lustgas. Till en början var den en lättnad, lite festligt, men när smärtan blev intensivare var det bara att fokusera och kämpa sig igenom varje värk. Efter tre timmar ville barnmorskan påskynda förloppet och föreslog att ta hål på fosterhinnorna. När de gjorde det i samband med en värk, bröt en våg av brutal smärta fram – en jag aldrig tidigare upplevt. De såg på mig hur ont jag hade och frågade hur de kunde hjälpa. Jag svarade att om det skulle göra så ont ville jag ha epidural. De förklarade att en epidural skulle förlänga förlossningen, och sa antingen får du vänta på epidural eller så kan vi föda barnet, vi föreslår att vi föder barnet, ska vi göra det? Under smärtan nickade jag och sa, "Okej, vi kör." Mentalt kände jag ändå att jag skulle klara det, även om minnet från den stunden är lite blurrigt.
Allt gick väldigt fort nu. Minnet är lite blurrigt för mig vid det här skedet. Under 40 minuter kom värkarna i princip utan paus och jag kämpade och kämpade. Försökte vara tung och andas långsamt, men jag minns att jag även skrek rakt in i lustgasmunstycket och grät en del på grund av smärtan. De gjorde en kontroll och det visade sig att jag var helt öppen 10 cm. Inte konstigt att det gjort så ont – jag hade öppnat mig 5 cm på 40 minuter.
Krystkänslan började komma, nästan som om bebisen tryckte på som när man är bajsnödig, men nedåt. Jag berättade det för personalen, och de började prata sinsemellan. När krystkänslan ökade vände de mig snabbt till alla fyra, smärtan var så intensiv att jag knappt kunde röra mig på egen hand. På alla fyra stod jag med lustgasmunstycket pressat mot munnen och skrek och frågade om jag fick ha det där hela tiden, egentligen behövde man ta paus för att det inte skulle bli för mycket men det blev inte mycket pauser med den. Min sambo försökte ändå att få mig andas vanlig luft.
Krystvärkarna var intensiva och barnmorskorna instruerade mig att försöka hålla tillbaka, vilket var svårt men jag tror jag lyckades ganska bra. Det kändes som att huvudet redan var ute, men när de sa att de såg huvudet, blev jag förvirrad men insåg ändå att det var nära. "Sofie, nu är huvudet ute," sa de sedan och guidade mig genom de sista värkarna. Med en sista kraftansträngning kom hon ut. Hon skrek direkt och det var skönt att höra. Bara en timme från att de tog hål på hinnorna, var hon ute. Jag stod upprätt med och fick henne i mina händer, men navelsträngen var så kort att jag fick vänta innan jag kunde lägga henne på bröstet. Jag grät, både av smärtan jag just övervunnit och av den otroliga glädjen och lättnaden. Det var mäktigt!
Det gjorde ont när de tyckte på magen för att få livmodern att dra ihop sig. Som tur var sprack jag nästan ingenting, jag fick bara ett stygn som jag knappt hade behövt. Min sambo fick klippa navelsträngen. Hon började suga direkt när hon kom upp på mitt bröst och eftersom jag ammat förut, kändes det väldigt naturligt.
Barnmorskorna lämnade rummet och vi fick tid att landa i verkligheten att vår lilla tjej nu var här. Den berömda förlossningsbrickan rullades in och jag kunde äntligen få i mig lite välbehövlig energi. Efter någon timme eller två kom barnmorskorna tillbaka för att väga och mäta vår bebis. De påminde mig om hur viktigt det var att försöka kissa, då det kan vara svårt efter en förlossning. Jag darrade kraftigt och kände mig fortfarande svag när jag försökte ta mig till toaletten – precis som jag mindes från förra gången. Men till min lättnad gick det att kissa lite, och det gjorde inte så ont som jag hade fruktat.
Vi fick flytta oss till eftervårdsrummet som hade två dubbelsängar. De sa senare att vi kanske behövde dela rummet med ett annat par, men det kändes väldigt skönt att vi slapp det eftersom man efter förlossningen är helt slut och blodig samt har sin lilla nya bebis att ta hand om. Min sambo stannade uppe första timmarna och lillan fick sova i hans famn så jag kunde få lite välbehövd och ostörd sömn. Sedan lade vi henne i babynestet, som funkade ganska bra första dygnet då de nyfödda sover väldigt mycket. Eftervärkarna den här gången gjorde väldigt ont så jag fick ta extra smärtstillande.
Dagen efter gjorde läkarna kontroller på bebis, allt såg fint ut förutom att gulsotvärdet var lite högt. Vi fick stanna några timmar till för extrakontroll, men sedan fick vi åka hem. Vi ville hem till vår andra dotter. Väl hemma så möts systrarna och det blir ett väldigt fint möte.
Trots den extremt intensiva sista timmen på slutet bär jag med mig minnena från förlossningen som något väldigt positivt. Jag är stolt över vad både kroppen och sinnet klarade av – det är nästan ofattbart hur kroppen vet exakt vad den ska göra för att föra ett nytt liv till världen. Även om det är det mest naturliga som finns, känns det som en övernaturlig upplevelse.
Sofie, medgrundare till föräldraledig.se